Om jag blundar
låter blåsten lika mycket
som på Fuertenventura
eller Zanzibar

En märkbar kropp
jagandes
över havets vattenytor
in på land

Tar ingen paus
genom träden och grönskan
frampressande kaskader av
växtlighetens brusande susande
Som vågorna slänger sig mot stranden
lämnar dyningar efter sig
Uppfyller mitt sinne

Om jag blundar
i solens klara sken

och känner kroppens kapitulation
inför den smeksamma värmen

Om jag glömmer alla andra platser

kan jag tycka mig vara tillbaka
i en känsla vi tycker om att kalla semester

Och tillåta mig njuta
Av inget speciellt
Av allt

Tills solen hamnar bakom ett moln

och filten reflexmässigt omvandlas till ett värmande täcke

En gång såg jag en man
som stannade en lång lång stund
under sitt täcke
Jag tror han låg och önskade
få känna lite semester

och hade hoppats på
en sista dag vid havet
översköljd av varma vindvågor
likt havets eviga dyningar
Vaggandes den gamla kroppen
och dess huvud
så att det skulle bli
lite lättare att bära
och livet lite enklare att leva