I mina trasiga jeans och morfars gamla t-shirt satt jag trasig och barskrapad efter alldeles för mycket vin. Mina röda marlboro brinnandes mellan mina fingrar som är blåa efter att ha kysst en betongvägg alldeles för många gånger.

Det var en ljummen augustikväll, jag minns den som igår. Tidigare den dagen hade jag gått sönder, mer än någonsin tidigare. Jävla skitsöndag.

Klockan är mycket nu, men jag tar en cigg till. Den förra precis slocknad med ett pysande mot vattnet i askkoppen. Bara en cigg till.

”Hur mår du? Jag beklagar! Säg till om jag kan göra någonting!” Göra vadå? Det är försent. Det är över nu.

Svarta kläder och ledsna ansikten. Fejkade gråt i en ekande kyrka.

Sen var allt som vanligt, allting återgick. Men mitt hjärta kommer aldrig återgå. Han är borta. Han fattas mig, så det fucking skär i bröstet på mig bara jag tänker på det.

Hej morfar säger jag till den sten han förpassats till. Den största mannen i världen är nu ett namn på en sten, precis bredvid Yngve. Jävla Yngve.

Din kompass kommer en en gång visa mig vägen mot dig, snart ses vi morfar. Du och jag. Jag och morfar.

Kanske träffas vi i fruktträdgården på Gränö en sista gång? För en dry martini eller gin & tonic? Guiness vill jag inte ha, den får du behålla för dig själv.

Jag tar en till, tänder en cigg. Hur många har jag rökt nu? Alldeles för många. Rasslig i halsen. Har jag rökt ett helt paket? Jävlar, var tog tiden vägen?

Jag har suttit här i flera timmar nu och vinet är slut.