Klockan är 07:15, det är måndag.

Fåglarna kvittrar och mitt kaffe kallnar. Jag har knappt sovit inatt. Kunde inte komma till ro. För ljust, för varmt, för otålig.

Känslan av ångest och oro växer sig starkare i min mage och mitt bröst. Jag vet att det är okej, okej att ha ångest ibland.

Men ibland? Den är konstant.

Jag har ångest över att kaktusen på matbordet står snett och att ena bladet på zebrakallan hänger.

Jag har ångest över att behöva gå över vägen för att ta mig till bussen.

Ångest över att behöva ta mig hem från jobbet idag.

Min ångest är inte bara en klump i magen eller tryck över bröstet.

Min ångest är sprängande huvudvärk, att vara konstant kissnödig och ringande i öronen.

Min ångest är att räkna mina fingrar och bita mig i läppen tills jag blöder.

Min ångest är jag och jag är min ångest.

Min bästa vän och största fiende.

Den har ett namn, men jag vågar inte ens yttra det längre.

Min ångest är ett svart monster med lysande ögon och vassa klor som sliter mig ner i en avgrund jag inte längre kan klättra upp ur.

Jag glömde ta min medicin igen. Jag glömde bort att äta igår. Glömmer allt nu.

Kan jag bara få somna om en liten stund till, snälla?