Där jag nu sitter och sjunger
om långt flydda år
och min blick den är fäst
vid en falnande glöd
När en ilande känsla
längs ryggen jag får
när vinden från skogen
ger känslan av död

Ja melankoli fyller orden
i min klagande sång
när sorgen för tanken
till de ryggar så böjda
De som kröktes av skogen
för kolmilans gång
ett slit som då gjorde
träpatronerna nöjda

Med svett och sitt blod
de sålde sin kropp
där de hungern
och kölden betvingar
Jag sjunger en sång
för deras kärlek och hopp
när nu över nejden
min klagosång klingar

Så nu en dag nedför gången
där vid kyrkan i byn
i en urna så sorgefyllt
bär vi vår far
Men vårt hopp om guds godhet
däruppe i skyn
gör dock att minnen i hjärtat
för alltid tryggt lever kvar

Copyright © AndLou