Vilsna lär vi oss sångerna åter
som kransar av hundkäx och lönnlöv
runt våra nerböjda huvuden
som djur utan namn

först när nävorna vissnat
till ensamhet utan riktning
när molnen strött sina kronblad
lyfter hon lien från väggen

där solen ännu inte nått
över storgranens hår – skuggorna
ligger kvar som en svart dagg
i flyttblockens saltgrå skrevor