Skriver detta i skuggan av en busshållplats på väg till jobbet.

I all svett och hets föreställer jag de dagar det var svårt att skingra molnen.

I ambivalensens ära kom jag att tänka på det ; att vi är som syskon som blivit vuxna tillsammans de sista åren.

Och jag kan lita på dig.

Ingenting är en gråzon förutom de bitarna i håret.

Tänk om Oslo är den plats vi lyckas lappa ihop en familj som slutar slicka såren.

För när allt kommer omkring är varken terapin viktigare än alla droger.

Min vän, vi har 10 år bakom oss och 10 till framför innan vi förstår interna sorger.

Du är den klippa som slipas till berg av livets många vågor.