Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Mitt svar på frågan om Fermis paradox, och det stora hindret.


De namnlösas lag

Jag vet att det är futilt. Oddsen att någon någonsin kommer få det här meddelandet är astronomiskt liten, bokstavligen. Och om någon någonsin tar emot den, ska de också lyckas knäcka språkkoden. Jag har gjort vad jag kunnat för att förenkla detta, men vem vet om mottagarna ens kan förstå, eller ens uppfatta koden?

Energin för att skicka denna signal kommer att förkorta mitt liv med dagar. Men det spelar inte längre någon roll. Jag är troligen en av de sista av mitt folk, av min art. Kanske av levande väsen på hela planeten jag var född och uppvuxen på, där alla av mitt folk, min art, utvecklats, civiliserats och nått storhet. Och nu fall.

Jag vet oddsen. Jag vet dem eftersom jag vet vår arts historia. Vi existerade som den art vi är, var, idag i hundratusentals varv kring vår sol, en lång, lång tid. Av dessa var vi fast boende i bara tiotusen år. Och en teknologisk högcivilisation i bara ett par hundra år. Vad är oddsen att detta meddelande passerar en värld med liv precis under denna korta period? Praktiskt taget noll. Ändå måste jag försöka. För vad annat kan jag göra?

Under slutet av denna korta period sökte vår civilisation efter liv i universum, men fann aldrig något. Förbryllade över detta började våra forskare studera och räkna på oddsen för intelligent liv och civilisation i galaxen. Statistiskt sett borde det finnas många, men ingenstans såg vi någon signal, något tecken på intelligent liv. Så en tanke tog form. Tänk om det finns något i den tekniska utvecklingen som är ett stort hinder? Något som intelligenta civilisationer inte kan hantera, vilket leder till att den dör ut? Länge trodde vi att det kunde vara upptäckten av atomklyvning, och de fruktansvärda vapen detta leder till. Åter andra trodde att det var artificiell intelligens som skulle bli vår död. Vissa fruktade att det skulle vara nanomaskiner som skulle löpa amok.

Men nej. Det var något så mycket mer banalt. Så mycket mer… skamligt. Jag vet nu varför vi inte funnit intelligent liv, varför civilisationer, om andra än vår egen någonsin existerat, alltid faller efter några hundra år av teknologisk utveckling.

Låt mig förklara genom en tanke våra biologer brukar använda. När vi försökt förstå andra levande varelsers intelligens, jämför vi den med hur den mäter sig med vår egen i olika åldrar. Vi kunde säga att ett visst djur hade intelligens som en väldigt liten avkomma, ett annat djur hade intelligens som en lite äldre avkomma. Vi såg oss själva som normen, självklart, vad annars skulle vi jämföra med? Men vi glömde att vi inte var höjdpunkten. Vi såg djur som barn, men glömde att fråga om vi själva var vuxna. Och det var vi inte.

Vi trodde vi var intelligenta. Vi höjde oss själva till skyarna och talade om att vi som enda varelse på vår planet på allvar kunde planera framåt, påverka vår framtid. Men när det räknades kunde vi inte det.

Det är egentligen ganska enkelt – teknologisk utveckling går fortare än biologisk. Vi hade fortfarande ett barns mognad, och vi drömde om personlig status, om att leva väl som individer, om att imponera på andra, både för ära och för personlig njutning. Vi leddes därför in i ekonomiska system som gav oss friheten att bli vad vi ville, i alla fall vissa av oss, men kostnaden blev en stadigt ökande produktion. Och vi blev fler, som ville ha mer, som ville göra mer. Resa över hela planeten med olika farkoster, ovetande eller obrydda om att det förstörde själva luften vi andades. Vi spred oss, obrydda om att vi därmed förstörde hela biotoper när vi behövde allt mer näring. Åh, det fanns de som varnade, som försökte förändra – men när vi slutade odla en produkt som skadade miljön så ersattes den av en annan som hade samma eller värre effekt. Men vi svor vid att vi inte var för många. Och vi producerade ständigt mer. Vi nyttjade material som var skadliga för miljön, för att det var enklare, mer gynnsamt, än att använda material som var mer svårhanterliga, men mer hållbara.

Vi trodde oss vara odödliga.

Vi trodde att vår genialitet, vår intelligens, vår teknologi skulle rädda oss. Men vår jakt på status var i vägen. Domedagen syntes alltid långt bort, medan det personliga tillfredställande alltid suktade i nuet.

Och medan våra forskare allt oftare varnade för konsekvenserna, tystades de av dem som sökte status och prestige genom produktion. De tystades eftersom det hotade vår frihet. De tystades eftersom de hotade normaltillståndet. De tystades eftersom de skrämde oss. Våra ledare gjorde inget, eftersom jakten på status, lycka och ägodelar var mer omedelbart, överlevnaden sågs som något för framtiden.

Låt mig säga detta tydligt – om någon av ert folk, av er art säger att er avkomma är framtiden, låt skräcken frysa er till is. Det är de ord som lett till vår undergång. Det är lättjan och dumheten som offrar avkomman för tillfällig njutning.

Så vi fortsatte som om inget hade hänt. Våra omogna, djuriska behov av prestige, och omedelbar tillfredställelse fick oss att ignorera vår världs undergång.

Åh, jag vet inte om ni har konst, det har ni säkert. Kreativitet är, tror jag, en fundamental del av intelligens. Så ni kanske också har berättelser om stora katastrofer. Vi hade många sådana, för spänning och för att roa. Katastroferna var alltid stora, snabba, omedelbara. Det är svårt att berätta en historia, i alla fall för vårt folk, som spänner genom generationer. Vi begriper inte sådant. Vi är inte mogna nog för det. Vi är inte intelligenta nog för det. Men så är domedagen – inte snabb, plötslig, bombastisk, utan långsam, smygande. När avgaser, gifter och annat sakta förstörde vår biosfär skedde det så långsamt att det knappt var märkbart. Temperaturen steg sakta, bränderna blev fler, torka mer vanligt, liksom andra naturkatastrofer. Men bara så långsamt att varje generation kunde säga att det bara var som vanligt. Några beskyllde vår sol och dess cykler, andra talade om vår planets olika geologiska epoker som kommit och gått. Få ville se vad som hände.

Men det kom. Och med tiden blev kriserna fler. Folk flydde hela regioner av vår planet som blivit obeboeliga, konflikter om resurser ökade. Vår industri såg förstås bara hur detta kunde öka deras prestige, deras åtråvärdhet, och brydde sig litet om hur att vända på utvecklingen. Det fanns ingen vinst i det. Ingen prestige. Och till slut blev allt mer av vår värld obeboelig.

Det fanns alltid de som hade tro. De som försökte göra sitt för att vända utvecklingen. Futilt, men tappert. En del försökte gå tillbaka till forna tiders hushållning. Men det krävde mer areal, speciellt om de inte skulle bruka kemiska medel för att hålla skadliga djur borta. Så i slutändan gjorde de mer skada än nytta. En del tog livet av sig, när de förstod sanningen. En del av hopplöshet, andra för att skona världen från deras ekologiska avtryck. Men få var så modiga, så självuppoffrande.

Jag minns hur mina förfäder talade om världen som varit. När de förstått att de redan som ung avkomma fick bördan av att rädda världen – vår avkomma är vår framtid. Och de sade samma sak till sin avkomma, som sade samma sak till mig. Trots alla krig, trots alla konflikter, eller kanske på grund av dem, så fortsatte vi ignorera verkligheten. Någon skulle snart rädda världen med någon fantastisk uppfinning. Fusion, små maskiner som kunde rena haven och skyarna. Men inget sådant kom. Och folk började då allt oftare, allt yngre. Hettan började bli ohållbar till och med nära våra svalaste regioner, och allt fler trängdes på allt mindre yta, med allt mindre areal för jordbruk. Svält, sjukdomar, konflikter avlöste inte varandra, de samsades om att skörda liv.

Och nu, under min levnadstid, har vi vetat att det är för sent. Vi trodde alltid att det fanns tid nog att göra något. Tid nog senare, inte just nu, när vi har andra problem med ekonomi, produktion. Men det fanns alltid sådana problem. Orättvisorna försvann aldrig, och frågan om vem som skulle rädda vår planet kom aldrig upp bland de akuta frågorna.

Kanske är jag hård som dömer mina anfäder och deras samtida ledare. Hur kan individer, oavsett hur mäktiga de må vara, mäta sig med en sådan katastrof? Hur förändrar man hela samhällen, hela ekonomier utan att förlora sin makt? Det var inte bara ledarnas fel, utan också vårat, folkets. Vi ville alltid ha det bästa, nu, och om det hotades blev vi rasande, likt avkomma som inte får vad det vill ha. Om världen skulle räddas på någon annans bekostnad, låt det vara på någon annans. Inte på min.

Så världen blev inte räddad. Vår dumhet, vår brist på mognad dödade vår värld. Och nu är vi snart borta. Hettan på ytan kan inte ha lämnat många överlevande, och kylaggregaten måste ha gett upp vid det här laget. Våra resurser här nere i de sista underjordiska enklaverna är begränsade, och hettan har nått oss även här. Militären och våra ledare har sagt att vi ska hushålla med energin till varje pris, för att förlänga våra liv så länge som möjligt. Men vad är meningen? Vi vet alla att det inte finns någon räddning. Inget mirakel. Inget högre väsen eller främmande utomjordisk makt som kommer rädda oss i sista stund, som i gamla sagor för små avkommor.

Så jag använde min sista tid till att skriva detta. Och jag stal vad energi jag kunde för att förstärka signalen på våra antenner, de som fortfarande fungerar, så att jag kunde skicka denna varning.

Åh, jag vet. Oddsen att detta någonsin når någon är noll. Kanske sveper det förbi redan döda världar, som före oss eller efter oss begick samma misstag som vi. Eller förbi världar där livet ännu inte nåt en nivå att de kan uppfatta detta meddelande, och missar de den kunde räddat. Men vad annat kan jag göra? Jag kommer säkert ångra detta i mina sista stunder i livet, när dödskampen får mig att kämpa för varje ögonblick av liv. Må så vara. Även den minsta chans att denna varning kan rädda en endaste värld är tillräckligt för att offra mitt liv för. Vi har varit själviska, och det har dödat vår värld. Kanske kan denna osjälviska handling göra skillnad.

Men nej. Trots mina ord vet jag att det inte finns hopp. För jag vet att om vi hade fått denna varning hade vi sorgset suckat över denna förlorade ras, och sedan deklarerat oss mycket intelligentare, som aldrig skulle gjort samma misstag – och sedan fortsatt som om inget hade hänt.

Det är vår omognad, vår oförmåga att se konsekvenserna av vårt handlande som blev vår död. Precis det som vi alltid skrutit med att vi var bäst på, var det vi var sämst på.
Jag tror inte jag är den första som tänker dessa tankar. Kanske är jag det, eller så är jag kanske en i ett långt led av sista överlevare som genomlevt samma drama, om och om igen. Jag kan inte ta ensam ära över denna min sista teori, denna lag om civilisationers förfall. Jag tillägnar den alla som genomlidet det jag genomlider. Vi är de namnlösa sista överlevarna på kanske tusen världar. Må någon civilisation, någon ras ha visheten att undvika de namnlösas lag.




Prosa (Kortnovell) av Dorian Ertymexx
Läst 212 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-06-29 22:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx