du snittade köttet och saltade såret, brände upp huden och stirra livlöst på det gapande hålet. känn stanken. tänk tanken. slå slag i saken; slå sönder kaklet och låt knogarna knaka rakt in i betongen; lämna blodspår på det skitiga golvet och gråt ned i brunnen. skrik efter mamma, kippa efter andan, allt gör detsamma. du väser, förlåt, men du kan inte stanna. du hatar dig själv för de fel som du var, för det liv som du har, som du aldrig tog ansvar för, där du låg med halva kroppen ut i hallen och skallen skulle klyvas i månskärans sken, som lyste genom gardinen och ned på parketten, med flinet som hänsynslöst hånfullt har flinats ned på dig, de nätter du satte i bränder, du bad om barmhärtighet i bitterhetsbluesen, djupt marinerad i billigaste bourbon, sjöng du en hymn om döden i bönen. sedan letar du fimpar i hopp om att få några bloss, innan du ska opp i ringen och slåss, där i gruset, i ångestkvarteren, där inga män nånsin förblir män igen, efter en enda natt med elektriciteten på spänn, där ingen vän nånsin har kunnat veta om nätterna du revs mitt itu, där ridåerna föll och livet iscensätts och mot alla odds så andas du ännu. nej, vad hade de tänkt om dig då, din dåre? tror du de skulle förstå, din dåre? såklart ingen skulle förstå, din dåre. håll käften om hur fan du mår, din dåre. dölj din druckna desperation, din dåre. dölj uppsprättna sår, din dåre. väs i golvbrunn med gallfyllda vrål. kanske grannen hör dina dödsönskemål. ringer störjour som knackar på 03:22. kanske finner väl nån dig där och då? i ångestkvarteren, ditt livs monopol. aldrig trodde du dig fly därifrån. än idag kan man ana ett gråt, likt en gast som osaligt går med boja i det tyngsta av stål. han står nog där opp med balkongdörrn på glänt och förbannar allt skit som har hänt; all skit som ni känt; all tid som ni bränt; alla gånger ni stjälpt, tills dagen du inte längre kände dig själv; han i spegeln som stirra var okänd, den bild som du såg var så bränd; det gick inte längre att känna igen - men tänk, allt livet har lärt dig och nog lever du än - och för det är jag evinnerligt tacksam, min vän.