Men jag kan ju inte stryka mig varsamt över händerna, halsen och hela huvudet. Men jag kan inte minnas den där gången då jag stannade på den där perrongen på andra sidan stan och med cellerna och kroppen kom ihåg att jag för länge sedan och i min vardag hade varit där förut, gått uppför en liten trapp på baksidan av fastigheten, mot piskställningen och den slitna asfalten runt om och de där fattiga tovorna av ett slags gräs och hur jag brukade vända på huvudet och titta upp mot det där fönstret och försöka komma ihåg att jag vinkade lite och log. Och nu, nej, nu vill jag helst slippa veta och leva med den plötsliga insikten om att de där långa stunderna framför alla netflixserierna mellan han och hon har en inneboende mening och ett yttersta syfte som handlar om att fösa fram kärlek. Med händerna skopa ömhet, igen och igen och mer och mer - att göra mera ömhet. Jag kan inte stanna vid det, jag vill inte se, inte veta mer, för det gör för ont att behöva göra allt själv, det finns ingen här.

*