Var det första du sa...

När du skjutit undan mig
från att komma dig in på livet.
Jag antar att döma från din fråga,
darrningen i din röst, rycken i dina ögonbryn.
Att du kände att du sårat mig.
Men det som gjorde mest ont inombords
Var hur du kanske skulle se på mig
Som “nån du sårat.”
Som “nån syndabock”

Men... “Nej, jag hatar inte dig”
Hur kan jag hata nån jag kysst.
Med öppen mun, slutna ögon.
Låtit tungan smaka dig.
Naken såväl som modemedveten.
Kramat ögonblick. Saknat till havs.
Berättat hemligheter från en huvudkudde.
Hur kan jag hata nån jag skedat?
Hur kan jag hata nån jag skrattat och kittlats med?
Hur kan jag hata nån jag legat med?
Smekt i brygga under en filt och glott på b-film med?
Och hur kan jag hata nån som babblar så där ivrigt om
att mysa? Hört sjunga karaoke... och hur kan jag hata
nån jag skrivit X-antal dikter om?
Vi är ett Moment 22.

Så “Nej, jag hatar inte dig”

Jag hoppas nån får upp ögonen för dig
Upptäcker dig som ett stjärnskott
Och ser dig så som du önskar bli sedd
Så som jag nu inte lyckades genomskåda
Även om jag inte har “taskig människosyn”
eller behöver linser. 

- Jag har helt enkelt ingen röntgensyn