Vid hovet där hade ordet sorg förbjudits
dessutom olycka, kärlek och lycka
för orden värkte som en bulnad tand i ögonen
på konungen, i skymningsstunder lyssnade han
med ögon blinda av smärta efter varje steg
som närmade sig hans tron
oftast kurade han rummet sitt
i det mörklagda slottet
där tjänsteandar smög som skuggor
Motvilja spreds inom hela tabernaklet
det tisslades och tasslades i korridorerna
och så blev skrattet stadfäst i lagen som ett brott
mot rikets säkerhet

Gästerna bleknade då det bultade på dörren
mitt i kalaset där alla hade pyntat sig
med blommor och bubbel i glaset
som höjdes till sommarens ära
då det förskräckliga hände
allt det förtryckta och kuvade öppnade sig
och brast ut i sång
efter den första klunken
Munlåsen försvann och ansikten började att leva
alla gäster dansade vilda av lycka i stora salen
medan de hejdlöst skrattade åt dumheten
att missunna andra glädje och lycka
och vindbarnens färg
Varför ska vi låta oss förtryckas
av en person som inte borde fått husets nycklar
sämre regent går inte att finna
den ska till allas bästa tänka, inte sorg
och ohyggliga straff utfärda
enbart ruiner färdas i hans spår
honom värmer inte solkragen
kall som is och älskar ingen