Han sa att vädret förändrades
i bädden när jag kom
Jag drar in fukten i sängkläderna
och det behagar honom
Men i natt vänder vinden mellan våra lakan
Den för med sig en doft av saknad

Kroppen vrider, kliar, vaknar
Obekväm i sin form
Den gistna sängen knakar
som ett skepp i storm
Han mumlar i sömnen, suckar tungt
I kammaren sover barnen lugnt

Något rasslar, rastlöst ropar
I boden ligger den glömd
bland fisknät, flöten och krokar
Huden hoprullad undangömd
Den kallar på mig med det namn
Jag förlorade i människohamn

Han som tog mig ur mitt skal
kan gå i stugan med sin undran
Fråga en mussla, en blåval
Fråga den visa flundran
Om du någon gång fångar den:
Be inte om att slippa ensamheten

Jag tar mitt skinn i famnen
det doftar mysk och salt
Sen går jag ner till stranden
havet grågrönt kallt
Lämnar mina träskor i sanden
Går ut i den fräsande bränningen

Jag blir en annan med det samma
sveper mig i spräcklig dräkt
Ingens hustru, ingens mamma
Fuktnos, fenor, päls och späck
Natthimlen skimrar över kroppen
den blanka våta hudspegeln

Ur hav är jag kommen en gång
Till hav ska jag åter varda
Till sjögräs, vågor och tång
mina fränder med sälögon klara
När vinden åter vänder mot land
stannar jag kvar vågornas famn.