Vår sjukdom är vår mask.

Vår sjukdom är obegränsad tristess.

Vår sjukdom är som ett extrakt från lathet och evig rastlöshet.

Vår sjukdom är fattigdom.

Vår sjukdom är att vara bunden till ett ställe.

Vår sjukdom är, kan aldrig vara ensam.

Vår sjukdom är inte att ha ett jobb, om vi hade ett, att ha ett.

Vår sjukdom är misstro mot oss, andra, kunskap, konst.

Vår sjukdom är brist på allvar, falsk glädje, dubbel ångest. Någon sa till oss: Du skrattar så roligt. Visste han att detta skratt är speglingen av vårt helvete, den bittera motsatsen till: "Le sage ne rit qu'en tremblant" Baudelaire.

Vår sjukdom är olydnad mot den Gud vi har satt oss.

Vår sjukdom är att säga motsatsen till vad vi vill. Vi måste tortera oss själva genom att titta på intrycket på lyssnarnas ansikten.

Vår sjukdom är att vara tystnads ??fiender.

Vår sjukdom är att leva i slutet av en världsdag, på en kväll som har blivit så tappad att man knappt kan bära diset av hans förvirring.

Entusiasm, storhet, heroism. Tidigare såg världen ibland skuggorna av dessa gudar i horisonten. Idag är de teaterdockor. Kriget har kommit från världen, evig frid har ärvligt äktat det.

En gång drömde vi om att vi hade begått ett otänkbart brott som var okänt för oss. Vi skulle vara avrättade på ett diaboliskt sätt, de ville sätta en korkskruv i våra ögon. Vi lyckades fortfarande fly. Och vi flydde - en enorm sorg i våra hjärtan - en höstlig väg som oändligt passerade genom molniga molniga områden.

Var denna dröm vår symbol?

Vår sjukdom. Kanske hon kunde läka något: kärlek. Men till slut bör vi inse att vi själva blev för sjuka för att älska.

Men det är något som är vår hälsa. Att säga "i alla fall" tre gånger, spottande i händerna tre gånger som en gammal soldat och sedan gå vidare, vår väg bort, moln från västvinden, mot det okända.