Mitt i natten 1981 i Birkastan berättade en tjej från Övre Östermalm eller Sollentuna för mig att jag verkar visst vilja tillbaka till 1970. Jag hade just blivit myndig och nyss lämnat min hemstad, gruvstaden i norr, landets nordligaste, flyttat hemifrån för alltid, lättad över att ha lämnat och glad över att få komma till Stockholm. Ja, man kan med fog säga ner till kontinenten, till Europa. Jag minns att jag blev varm om öronen och jag skämdes, men, ja - och på den vägen är det. Även om jag också vet att hon sa det efter att jag häpen och med invärtes framstrålad värme förgäves velat få henne att lyssna på en rytmiskt fulländad låt av Stones, medan hon bara ville höra deras tristaste hit, Angie, den som Bowie skrev åt Jagger och som handlar om Bowies fru.
I hela mitt vuxna liv har det som i media och hos de mest tongivande politikerna vilket ansetts spännande, dynamiskt och utveckling i mina ögon och öron uteslutande handlat om att bli rik på pengar, att äga och att bygga staket och att allt färre ska ges förutsättningar att kontrollera andra och jag har vant mig vid att förbättringar betyder att det mesta blir sämre. Att med valfrihet menas nedmonterat samhälle och att när man på nyheterna med viss upphetsning underrättar medborgarna om att det går bra för Sverige så får man som amen i kyrkan eller ett brev på posten i morgontidningen dagen därpå läsa om ökade besparingar på infrastruktur. Och jag vet med bestämdhet att ha fulltecknad agenda är högstatus och att det leder till kroniska utmattningssymtom, smygande bums och lömsk snabbhiss ner och motsatsen till kraft med markerade känslor. Och när någon med nöjt allvar säger ”klart man ställer upp” så blir jag misstänksam och jag har alltid vetat att ett karriärliv är istället för kontakt med sina närmaste och med sig själv.

Jag har ett liv, som ett stötvist rinnande; en gränsälv i utkanten av ett jättelikt tivoli, ett kippande ett skrik ett tickande. Jag vaknar varje morgon, klämmer på mig innan jag sätter mig upp. Och jag har fått kärlek och barn, haft familj, till och med två - och om jag beskriver det som hafsigt eller rejält och riktigt beror på dagsform och livsfas och jag har nästan alltid trott på mina barn, på deras möjligheter, och de ytterst få gånger jag misströstat beror det givetvis på mig, att jag då befunnit mig på min privata botten, en eftermiddag eller tre, och för mig har livet blivit bättre; jag har gråtit i lakan, skrattat med huvudet bakåtkastat och med munnen mot himmelen, gormat i framvälld vrede, upplevt skakande kåthet både hos mig själv och på mycket nära håll (närmare kan man inte begära) hos andra...
Den mest distinkta soulen med den bästa ljudbilden, den stötigaste blåssektionen och den vitalaste rockmusiken med de krämigaste gitarrerna och de mest erotiskt laddade körsångerskorna hände aldrig i den tiden då jag var vuxen. Allt det hade redan kommit medan jag var en liten pojke och kanske ljöd ett avklingande eko av det där när jag befann mig i puberteten - Jimi Hendrix dog innan jag började skolan. Jag minns hur tunna hennes trosor kändes när jag drog dem över hennes höfter, hon från Övre Östermalm, 1981, chefens dotter, jo. Men nu ljög jag, för jag rörde aldrig vid henne, vi pratade hela natten, men jag hade velat, åh, vad jag hade velat och hela mitt liv hade blivit annorlunda, tänker jag som den romantiska tok jag är, om jag hade gjort det, provat. Och ja, jag såg hennes trosor och mina ögonglober stramade och hon sov över men var vet jag inte, i alla fall inte i min säng. Och förresten insisterade jag aldrig, jag var inte en sån ung man… att ha henne att lyssna på något särskilt, nej. Men känslomässigt berörd blev jag, rimligen, eftersom hon sa som hon sa, av, ja, The Who, vilket är ganska underligt, eftersom jag aldrig har brytt mig om The Who, inte heller sedan. Ibland tycker jag att jag ser henne på stan, och en gång tror jag att jag gjorde det, tio år efteråt, det var hon, för trettio år sedan, hennes ögon hade blivit trötta, men, nej, det kan ju inte stämma, inte hade de hunnit bli det, inte än. Mitt språk - som jag inte lärde mig - talas inte här, det har det aldrig gjort.
*