(Texten är lätt inspirerad av verkligheten.
Bilden är av en väg utmed 'sjön', en del av Mälaren.
Staden är Sigtuna.
En sådan underbar plats i stunden och minnet.
Det märkliga med en del platser är,
att även om det regnar småspik då en vistas där,
en som nästan inte tänker stort på saken,
ens efteråt.)

Människor som retar upp sig på andra.
Till synes beskäftiga 'besserwissers',
(de vilka verkar tro sig veta bättre)
'skriv mig inte det på näsan' och så vidare.

Det är en personlig uppfattning hos en person som gärna får för sig, och som stressas av situationen i sig, att meddelandet, tavlans uttryck, sången, filmen, pjäsen, texten, riktar sig till just sig eller dig.

Trots att en text ofta bara är en text.

Det vill säga att den riktar sig till en möjlig läsare, upplevare.
En läsare som själv kan välja mellan att läsa vidare eller inte.

Rycka på axlarna eller inte,
glömma eller inte glömma, grubbla eller inte.
Det är väl skillnad på (i alla fall alltså) om det som
en retar sig på, är avsiktliga skeenden
eller bara 'hiss ur funktion'?

Duschen levererar kallvatten.
Var är felet?
En del uppenbart stressade personer frågar 'den där irriterande människan' som avbröt mig från att rädda världen eller någon ur ett brinnande hus, dagen eller mig själv från se 'slutet'.

- Jag ville se målet, slutet, hur det gick sedan.
Nu skall du minsann få se på gnistor...

Märkligt nog är du inte den enda medlemmen i den klubben.
Stress drabbar alla.

Varför läser du ens vidare?

Gå ut och rädda dagen istället.

Det ser ut att bli regn, över Tokyo eller Lima,
inte staden i Peru, utan platsen i Dalarna.