Alla de tysta anonyma
som bär världen inom sig
men samtidigt stänger den ute,
medvetna om att åtrån
till det yttre livet
kan slita dem sönder,

vet också att uppleva är
att bli till,

och minnas
att ha funnits,

där ibland minnen
av en barndom
eller ungdom

som aldrig riktigt
blommade ut,

mer än i själen,
lär vara den fullkomligaste
blomningen,

av de mest väldoftande minnen,
som upplevts inom en själv,

likt en introvert blomsterträdgård
som aldrig vissnar,
så länge den vattnas,
av sina tankar.

*