Så lossar vi taget om tiden
som vi famnat som ett ömtåligt bo
och den stiger högre, den svävar
lyfter skvattram i sötbeska fång
mot asparnas kronor

och stigar nynnar bland löven
att söka oss vilse
att vada bland mattvävarspindlar
bland blåbärsris, skogskovall
blomklockor, droppar

så släpper själva marken oss lösa
och vi har inga händer
att bärga en enda minnessak
ur spindlarnas vindlande nät
nu drunknar vi så sakta

och faller ett regn
medan vi inte ser på
medan vi vallar vindar
och syr våra moln
till trädens livslånga stammar