Jakob H ler men ser ändå ledsen ut. Kommer tårarna?
Stig L trummar på ansiktet, vi är på hans hemman.
Jag, som trots det, Stigs ö, essing?, förmodas, förmodar själv, leda, utfrågningen, diskussionen, ler nog också utan reell back-up.
I ålder är jag mellan dem.
”Tänker på tid, ni har, hade tid med skapande, bara tid för skapande, eller?”
”Kvinnor, tjejer egentligen, fick timmar, dygn, ja hela kalendrar.”
Stig skrattar till, vrider hela sig som han kastar ur sig.
Jakob ser om möjligt än mer ledsen ut.
”Jag var inte, hade inte, tog mig inte.”
Jag, som anar var Jakob vill, träder in.
”Du, Jakob, om man ser till omslagsfotot, var mer skapande än, how to put it?, player?”
Jakob tittar upp. Decennier. Jag vet. Been there.
Stig prasslar i en plastpåse.
Först vid redigeringen inser jag varför.
Jag som aldrig brunnit, knappt en låga.
Jakob vill inte, skakar på huvudet.
Jag tänker på att han hade glasögon då, inte nu. Vissa saker utvecklas, andra vittrar bort.
Stig kan förstås hävda att han höll i minst ett decennium.
Ur påsen fiskar han upp ett tummat exemplar av Mare Kandres Aliide, Aliide
Själv har jag hållit i ett drygt halvsekel. Jämna plågor.
Redigering från iPhone är inte svår, utmaningen ligger i att tvingas höra sin egen röst.
”Skulle Orson Welles kunna vara med i klubben?”
Men titlarna fick jag rätt.
En sensation
”Kan man prata om årsform? Som idrottarens dagsform?”
Åter skillnaden, dem emellan. Klubben är inte klubbad än, kanske behövs stadga.
Atmosfärljuden skimrar i rosa, stammisarna och fluktarna, min ångest, Jakobs, bussen på femtio någonting, den vackra damens återhållsamhet.
Tänker att min röst är lika ovan vid mig som jag vid den.