Jag brukade irra mellan platserna
famnen fylld av våningar och brus
och hissens dova viskande
linoleumgolven
hur ett hus är öppet på insidan
och utsvultet
hur dörrar sakta viker sig om väggarna
– om något faller är det regn
är det bara regn
de tunga dropparna från innertaket –
nu blundar kvällen, jord och snö
sänker sig som gravar

(our scarce hearts)

och även om natten är
av violgrått kött, även om
utgångshål, suturer
jämför vi oss med oceanerna
och de säljer vår ensamhet
som frön av vit iris, ett sällsynt bläck
från en balkong med trasigt räcke
en handfull grus, pupillsvart
på trappavsatser eller bakgator
ur kammare och dunkla slag
blåmärken som plötsligt uppstår
eller försvinner

kroppen är ett hungrigt rum
ett nytt streck på väggen
för varje människa