När jag skiljde mig blev jag vän med Åsa. Hon sa alla de rätta orden. Vi träffades genom jobbet. Med hennes hjälp fick jag någorlunda ordning på vardagen igen.

Jag började tänka att bara för att jag nu levde ensam skulle jag inte sluta göra trevliga saker.

Det var enkelt att fråga Åsa; Vill du se den här konstutställningen på tisdag? Jag slutar tidigt, ska vi käka något efteråt? Ska vi hyra en stuga i skärgården över helgen? Och hon gjorde likadant. Det snöar äntligen massor, långpromenad på Djurgården? Enkelt och trevligt.

Vi började resa ihop. Fastän vi båda var mycket rutinerade resenärer hamnade vi ibland i omöjliga situationer. Vi tittade på varandra och sa "Okej, hur löser vi det här?" Aldrig att någon av oss sa till den andra att det var dennes fel vi hamnat där vi hamnat.

Så började jag dejta. Träffade en sturig gotlänning. Jag blev förtjust i hans vardag, i hans ärvda gård, i hans misskötta trädgård. I hans sturighet. När jag klev av färjan eller planet och andades in luften hade jag kommit hem.

Tiden gick med resor fram och tillbaka. Plötsligt sa han något riktigt elakt. Jag tog illa upp. Jag sa att ibland säger men saker man inte menar och då kan man be om ursäkt. Han sa inte förlåt, bara log.

Jag tänkte att jag kunde inte fortsätta med någon bara för att han hade en fin gård om han inte tyckte om mig.

Så jag ringde Åsa. Förklarade att jag inte kunde vara kvar på Gotland. Fick jag husera hos henne ett tag? Åsa svarade att om vi klarat av att resa ihop kunde vi nog klara av att bo hemma hos henne.

Jag hade aldrig varit hemma hos Åsa fastän vi kände varandra så väl. När jag föreslagit fika hos henne sa hon att det var för ostädat. Eller att systern var på besök. Eller...

Hon bodde i en etta. Framför köksskåpen stod allt porslin staplat som inte gick upp på hyllorna vilket gjorde att man inte kunde öppna skåpen. Varje dag diskade jag minst tre diskar för att få bort de papperskassar med odiskat som stod på golvet. I hallen låg inredningstidningar buntade metervis upp längs väggen så man fick gå i en smal gång. När man skulle duscha måste man först tömma badkaret på smutstvätt som inte fick plats någonstans. I rummet var alla vackra saker staplade på varandra. Har ni sett de förskräckliga amerikanska tv-programmen om horders?

När jag ordnat mitt egna boende ringde jag Åsa. "Ska vi äta en pizza?" Hon sa ja men två timmar innan vi skulle ses hade det kommit något imellan. Detta upprepade dig igen och igen och igen.

Försökte prata med Åsa om att hon inte ville träffa mig. Hon sa att det var inget. Hon ville visst ses, det var bara lite körigt just nu.

Efter att jag bodde hos henne har jag inte träffat henne förutom när vi råkat springa på varandra. Stan är liten. Då konverserar hon artigt. Jag har accepterat att hon inte vill ha något med mig att göra längre. Jag försöker inte få kontakt något mer.

Men jag saknar henne fortfarande.