Jag skulle vilja att man bryr sig om minnen, om det förflutnas närvaro, om tidens stilla brus.
Inte minst här på Sundsdalen. Här hos oss.
Om flintverktyg som låg i jord
Om ekot från Lovisas rop till kor: ”Kom, kuera! Kom, kuera!”
Om hönskackel och tupp som gol.
Om det rytmiska strilet i spann när mjölk kramas ner från spene.
Om träskors klapper över logens golv.
Fraset från liars gång i gräs. Om doften från nytorkat hö. Om gödsel.
Jag skulle vilja
att man mindes kvinnornas planterade blomsterlökar. Lovisas liljor. Min mammas konvaljer, blåsippor, vivor, krokus och gula blommor till påsk.
Jag skulle vilja, att man ser blommorna. De som sparats, vårdats. De som är arvet från mor. Hennes leende i gräset. Backnejlikor, humleblomster, darrgräs och johannisört. Vildrosor. Strandmalört. Blåklockor, klint och vädd. Prästkragar, klöver, veronikor och slån.
Att man skulle höra pappas muntra visslande från ateljén, när han målade. Och de ivriga hyveltagen, sågandet, från sonen, trettonåringen, i lokalen bredvid.
Jag skulle vilja
att tiden kan få gå igen.
Som krabbmete, barfotaben. Munnar blåbärsblå.
Som kantareller. Bad och segling.
Som glada röster och klingande skratt.
Som fladder i hår när barnen springer.
Som plåster.
Som yxhugg, ved och doft från eld.
Som moppevrål runt husen.
Som fjärilsflykt.
Som uvens mytiska låt om våren.
Jag skulle vilja att något litet kan bestå.
Såsom värmen och kraften i en kram kan.
Det skulle jag vilja.
Livet ut.
Ingmar i september anno 2017.