Allt är så grått och tråkigt i min tysta ensamhet, inget händer 

och den ena dagen är den andra lik, här exesterar ingen

kärlek eller glädje längre, endast frustration och sorg,  i ett

hav av ånger simmar jag,  det skrämmer mej för det finns

ingen början eller slut på mitt elände, och har aldrig

gjort,  jag vill fly verkligheten,  och in i mina drömmar, för 

för där är jag lycklig och fri,  älskad ut av alla som jag

släpper in i min värld,  för mina fantasier formar allt som 

jag älskar och önskar  i min värld som  jag har byggt upp 

med min kärlek,  men allt rasade ner till min egen avgrund 

nu sitter jag ensam i mörkret igen,  men nu ser jag ljuset 

när det är försent, varför alltid så,  när det är försent varför 

så ser man som klarast då?