En chesterfieldsoffa, ett glasbord och en ordinär fåtölj.
Två personer i 50-årsåldern. 20-års gifte.

Seranche.
Dina kära ägodelar kan du minsann ta hand om. Som du
har putsat, vaxat och åbäkat dig med de där bilskrället. Och
som du har rumsterat omkring med dina gamla dammiga
böcker å allsköns tingel-tangel. Och dina rader av
näverskålar, kosor och andra träfiguranter som det inte
finns plats för eller rättare sagt finns det inte plats för mig
här längre. Döda ting går bra, men att vårda relationer eller
vår relation ligger i träda. Den är satt på väntning.

Alfred
Va du går an. Har du vaknat på fel sida?

Seranche
Nä, men kanske i fel säng. Det var allt bra längesen vi
gjorde nåt i den stilen. Tänk våra långa förspel i just
den här chesterfieldsoffan.

Alfred
Och sen följde dramer. Med dig som uppblåst det minsta
frö till jättefrökapslar. Du har ojat dig över minsta kryp
och spytt galla över resten. Du har så gott som sönderpratat
vart och varannat tv-program. Reflexion, det har du inte
haft tid till, som du gormat och gått på. Och sen vet du ju
att mina medikamenter dämpar förmågan till lustspel.

Seranche
Jo, nu får man allt höra. Var det inte du kanske, som ojade
dig över grannens hund och dennes läkande benbrott så vi
själva inte kom iväg på semester. Dom kunde åka, men vi
sköt upp. Sen när vi väl kom iväg till Österlen, så regnade
hela semestern bort. Och du som bara ville läsa O’Neill,
Faulkner, Hemingway och den där stofilen Hesse och glo
på Norén-pjäser för att dom innehöll existentiellt hisnande
djup. Vilka djupare värden fanns där att fiska upp? Cynism
och tarvligheter kanske. Å böckerna dom var ju så pratiga.
De enda dom gjorde va att prata förbi varandra. Hade man
läst 50 sidor, hade man läst alla. Nä, till såna djup har vi
gudskelov inte ännu sjunkit.

Alfred
Men tarvligheter är bara yta. Sånt sker daglidags. Även
kallpratet. Ta tillexempel två noveller av Hemingway;
”Katt i regn” och ”Berg som vita elefanter”: där är
längtan en huvudingrediens, trots visst kallprat. Hos
O’Neill och ”Lång dags färd mot natt” är det strävan
efter eller illusionsskapandet av nåt bättre som är själva
drivkraften.

Seranche
Illusioner. Där har du ordet. Ska vi gå omkring och
låtsas nu också? Vi kan ju tänka oss in i vår första
tid som par. Ett samgående som det inte dammade
unken luft omkring. Vi blev sammanlänkade, men
inte kedjefångar. Ditt eget skrivande och dina figurer
är ju också mer eller mindre fångade i egna luftslott.
Det kallar jag självbedrägeri!

Alfred
Dom har förhoppningar, precis som vi. Precis som
alla andra. Självbedrägeri är ett sånt starkt uttryck.
Visst lever dom i skenet av nåt som lyser upp i
tunneln. Men måste vi inte alla nångång ha
ledlykta för att åtminstone nå det suboptimala.
Ett delmål. Ett steg i taget på vägen dit vi nu ska.
Om sen framgången kommer når vi säkert efterhand
ännu längre.

Seranche
Med dina ynkesteg kanske vi når Godahoppsudden om
femtio år. Nä, illusioner är bedrägliga. Förresten du
nämnde Lång dags färd mot natt. Jag tycker egentligen
att i vårt äktenskap tog natten redan sin början för länge
sen. Nånstans på vägen tappade vi riktningen. När du
första gången tyckte att jag bara flamsade runt satte sig
en kil inombords. Det enda jag gjorde var att kryssa
genom stan med två väninnor och prova höstmodet.
Andra gången på nyår för 10 år sen sa du att jag bara
struttade iväg med andra sällskap istället för att vara
dig till lags. Dina påpekanden har blivit många genom
åren. Och du har inte alltid gått att nå, känslomässigt.

Alfred
Hör du inte hur du låter? Visst har vi haft våra
duster och sagt saker i stridens hetta som både jag
och du nog ångrar. Men på dig låter det som vi är på
väg att skiljas. Min nattsvärta har för det mesta varit
övergående. Med den erfarenhet vi båda har borde vi
kunna lösa de flesta knutar, om bara viljan finns.

Seranche
Viljan hos båda måste finnas. Och du måste sälja av
en hel del prylar och skippa det där lördagsrantandet
på loppisar och andra samlarbodar. Självklart har jag
också tryckt på fel knappar och uttryckt mig korkat
och det måste få ett slut. Men i så fall måste jag också
få mer plats i ditt känsloliv.

Alfred
Du Seranche, jag tror jag struntar i att ta några piller idag.
Det bör nog gå utan dem.

Och båda försökte le sina bredaste leenden.