De naturfenomen jag älskar mest
stormar mellan husgavlarna
Minnen stryker runt hörnorna

Längst där nere vid gräskanten
finner jag min värdighet
naturlig men så osynlig

Skymd av gräset, små slyn som slagit rot
växer förbi mig med ljusets hastighet
Verkar inte vara någonting, men är allt


När jag får svårt att andas
tar jag mig tillbaks i tanken
till ett frö som såddes i kärlek

Någon som var så liten
ej synbar för ögat
Fanns där någon värdighet?

Jag kommer tillbaka till ett tillstånd
som är levbart, jag kan rationalisera
smärtan jag bär på är en stor mur

Det är som tallar som växer på rad
med någon millimeters mellanrum
ogenomträngligt


Och jag ropar från andra sidan
att allt är ok
men ingen är det, som hör på