det är juliregn

och himlens tårar väter varje sorg som göms inombords

saknad, sorg och måsten

och så den friska luften som regnet tvättat

daggkåpan om morgonen

lavendeln som talar sitt eget doftspråk närhelst jag kommer nära

och så den vaggande gången

påminnelserna om tid

som i tid och otid vankar bredvid

hur världens alla tillkortakommanden tycks måla sina stråk medan vi sover

hur vi ändå strävar lika många mil framåt som raserades när vi vände oss bort,

hur vi når många fler mil än så

vet du vad regnet frigör denna sommar?

vet du hur hoppet faktiskt vilar där

närhelst vi behöver det

hur vi vet att vi kommer att orka gå vidare

fastän oket är tyngre än någonsin

ser du det?