Redan medlem?
Logga in
seRenaddet är inte så att jag slutat hovra över gläntor eller ens slutat dansa när skymningen lägger sig mjukt om.
Hon känner mig allt för väl, modern.
Jag klättrar inte tallar längre, jag lägger dem runt om. Jag låter dess lungor vid mitt, andas samma djup, räcker mina rötter vid. Urdjupen hamnar, hummar toner som bara hörts förr, Låter sekunder av djupen nudda vid.
Jag tänker att en sensommar borde bo i kroppen, Borde dansa men själv står jag tyst. Det är så många noter i levnaden, det liksom spelar över grårodnade gamla lador. Vem har den melodin i fingertoppen?
Ur lövverken fångar jag dem som droppar, Har dem vid mitt där dag möter natt,
Bara därför att.
|
Nästa text
Föregående Yrre
Senast publicerade
bli vitt utöver Rista ord/ur liv vaRat/porträtt sitT gro/porträtt böJd viDhäftad våR /porträtt Se alla |