Jag hade länge letat efter två försvunna nakenfoton av en sedan länge död flickvän.
och så fann jag dem. liksom sporrad av Jesus när han för länge sedan sade -söken och i skolen finna.
Det som jag först märkte var att man kan tyvärr aldrig lita fullt och helt på sitt minne. Hon framstod naknare på fotona än jag mindes. med det mörka hårburret mellan hennes ben tydligt synligt. Hennes lår lite mer kompakta än jag kom ihåg.
Nu skall jag inflika att min flickvän hade en sällsynt förmåga att variera kroppsvikten på relativt kort tid.
Att hon tillät mig att fotografera henne som gud skapat henne betraktar jag som en stor stor ynnest och att hon gick bort som en stor stor tragedi särskilt för mig och för hennes föräldrar. Den enda gång jag träffade modern var vid begravningsakten på skogskyrkogården och efter samkvämet någonstans i Hagsätra. Hennes övriga släkt har jag aldrig träffat efter akten i Skogskyrkogården Det skulle dröja ett år innan jag tog mod till mig och kontaktade hennes bästis som var psykolog. Jag blev vänligt bemött och samtalet blev ett litet steg på en läkningsprocess som ännu inte kan betraktas som helt avslutad.
För övrigt anser jag att ett sår av denna sort skall hållas öppet så länge som det känns meningsfullt för att såret inte skall vara igen det som skall återstå när läkningen är avslutad skall enbart vara en själens sårskorpa inklusive några bitterljuva minnen. Jag har ändå levat och ÄLSKAT.