Stötte häromdan mitt i skrivarprocessen på patrull.
Bokstäverna spjärnade emot . Ville inte bli skrivna.
”Vill du göra palindrom av oss får du först titta på
naturrutan och säga apa”, tycktes de säga. Jag flög
upp, men bokstäverna hade redan rest sig och masat
sig därifrån. Jäkla oduglingar, tänkte jag. I detsamma
upptäckte jag en skylt med tuschskriven text:
Bli fri med onomatopoesi! Och ännu en:
Vi är indisponibla och i strejk!

En talesman trädde så småningom fram och sa något om
att en upphovsman alltid har förpliktelser. Dels skulle
ordbärarnas dagsform alltid beaktas. Dels skulle en ny
klausul skrivas in. Onamatopoetiska ord borde i mycket
högre grad användas, enär dessa befinna sig på en mer
jordnära nivå än de intentioner skribenten brukar ha.
Mot gräsrötterna. Naturliga yttringar som svirr och svisch
och aooha var bara några uttryck som föreslogs.

När viss betänketid förflutit, framkastade jag ett förslag
om att åta mig att använda ord som svirr och svisch och
andra ljudhärmande inslag. Men på ett villkor:
Dessa måste också kunna stuvas in i nysammansättningar
som svirrhöna eller varför inte myggsvirr och svischkon.
Talesmannen underströk vikten av att allting kommer på
papper. Nu skulle motparten ha överläggning och jag fick
lov att vänta.

Efter en stund, lång som en evighet, hade ordbärarfacket
kommit fram till följande: Vi bokstäver har beslutat rätta in
oss i ledet och göra oss tillgängliga om rekommendationen
efterlevs.

Skrivarprocessen kan följaktligen ha sina kringelkrokiga
vägar. Men själva ifrågasättandet, är en viktig del av denna.
Tack för aoodet!