Är det inte dags vi ser oss själva i vår självgodhet
hur magra vi blivit om kinden
har vi mist förmågan låta känslan
iver hat eller kärlek
löpa som en våg genom kroppen
från nos till svansspets

har vi mist förmågan se varandra
i ögonen
se själen under ytan

alla de som obarmhärtigt mals sönder och samman
av en omvärld med ögon och hjärtan av sten
ändock är vi en del av alltet
alla är vi värdefulla
vi är ju i dag Gud bevars näst intill
avkristnade det ekar i de svenska kyrkorna
så psalmen om empati och medmänsklighet
lär inte många sjunga
gör vi är det med en kluven tunga
vinglar hit och dit
där det bäst lönar sig sjunga

Tillhör du dem som klagar mot fullmånen
över den lilla sten i skon
och inte ser berget grannen sviktar
har du för vana fånga fjärilar i flykten
och äta dem som sticker ut
färgen annorlunda
är din fasta övertygelse, det enda tron accepterar
ser du inte dem som står med näven i byxfickan
i den nattliga parken
de som brister alltmer för att överleva
bland de förtorkade organismerna

I varandets nu är det så enkelt vi är två organismer
de som vandrar besjälade av sin förhoppning och tro
att under den hårda ytan finns hos alla
fången
som vill släppas fri och känna glädjen i dagen

och de som drömmer cartesianska drömmar
vandrar mellan A-B tills dagen brister