Glittrar mitt i
De satt på fik. Benen upplagda på stolar. Det var höst. Han var en av dessa vänner som man talade med på allvar. Hon hade längtat. Samlat ihop. Han hade längtat. Sparat. Inför stunden. Frågan kom så plötsligt och hennes svar likaså. Jag ringde dig aldrig för jag känner inte så. Du kommer inte älska mig så? Nej. Har du stunder frågade han och drog ut på meningen när det trots allt känns så när du lixom tvivlar, det kanske skulle vara möjligt det här ändå. Hon umgicks med sitt inre och sade att svaret finns i min poesi. Åtta års diktning och där har funnits män. Relationer likaså. älska mig så? Det var på något vis för sorgligt att uttala sig så. Såsom Niklas hade om framtiden. sak. Hans ungdom men så stark i sak. Han är gift, har barn, du har barn och här sitter vi idag. ja. Livet är en märklig liten sak. Men säger du drömskt. Det pendlar. Hela du. Du är på många plan det starkaste jag mött och i ett särskilt ljus är han ett ben du sågat av av vilja för att hitta något han inte på egen hand förstod att han redan hittat. Han saknade tron på att han var allt, själva processen, att det onda, sorgen hos dig, var något bra ? På ett annat plan syns du mig som ett offer,
Det pendlar. Så är hans betydelse, även i hur han känns. Vissa dar likt flor, är glad och andra ja blicken utåt efter de små huggen som om vi aldrig riktigt hittar ut, kommer loss. Du kan inte bestämma dig som om han var din styrka och din svaghet på en och samma gång? Tystnad lång. Med förväntan likt daller. Ditt livs prövning ? Om svarat ja för platt om svarat nej falskt. Vet inte svarar jag lågt. Kanske. är du besviken? Ibland så jävla vettlöst arg men ilskan vänder sig tillbaka. Hur då ? Mot mig. Jag fegade jag lekte. Jag hade vågat just just då jag förstod tack vare sveket men hans tålamod tog slut. Kan du förstå det där ? Såklart. Svaret snabbt. Ett skratt. Nu blev du arg? Förmodar det. Han får alltså inte tvivla om sin otillräcklighet men du får svika? Jaa. Jag förmodar att det är just så. Det hänger väl ihop det där. Förmodar det. men du! Du vet jag säger det ibland. Du är så rörande och stor men att du fastnat i det där det rör väl något djupare än så? Jag har ju alltid varit störd. Förmodar att du anat det? Ett litet skratt och leendet är starkt och glittret där längst in det är vad livet är.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 108 gånger Publicerad 2020-08-03 01:51 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |