Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Glittrar mitt i

 

De satt på fik. Benen upplagda 

på stolar. Det var höst. Han var en 

av dessa vänner som man talade med 

på allvar. Hon hade längtat. Samlat ihop. 

Han hade längtat. Sparat. Inför stunden. 
Bägge två. 

Frågan kom så plötsligt och hennes svar 

likaså. Jag ringde dig aldrig för jag 

känner inte så. Du kommer inte älska mig

så? Nej. Har du stunder frågade han och drog 

ut på meningen när det trots allt känns så när 

du lixom tvivlar, det kanske skulle vara möjligt 

det här ändå. Hon umgicks med sitt inre och sade 

att svaret finns i min poesi. Åtta års diktning och 

där har funnits män. Relationer likaså. 

älska mig så? Det var på något vis för sorgligt att 

uttala sig så. Såsom Niklas hade om framtiden. 
Att aldrig i livet få vara med om något så starkt. 
Hittills hade han fått rätt. Det var en märklig 

sak. Hans ungdom men så stark i sak. Han är 

gift, har barn, du har barn och här sitter vi idag. 
sparar meningar, tid och kval. 

ja. Livet är en märklig liten sak. Men säger du 

drömskt. Det pendlar. Hela du. Du är på många 

plan det starkaste jag mött och i ett särskilt 

ljus är han ett ben du sågat av av vilja för att 

hitta något han inte på egen hand förstod att 

han redan hittat. Han saknade tron på att han 

var allt, själva processen, att det onda, sorgen 

hos dig, var något bra ? På ett annat plan syns

du mig som ett offer, 

 

Det pendlar. Så är hans betydelse, även i hur 

han känns. Vissa dar likt flor, är glad och andra 

ja blicken utåt efter de små huggen som om vi

aldrig riktigt hittar ut, kommer loss. 

Du kan inte bestämma dig som om han var 

din styrka och din svaghet på en och samma 

gång? Tystnad lång. Med förväntan likt daller. 

Ditt livs prövning ? 

Om svarat ja för platt om svarat nej falskt. Vet inte 

svarar jag lågt. Kanske. 

är du besviken? Ibland så jävla vettlöst arg men 

ilskan vänder sig tillbaka. Hur då ? Mot mig. 

Jag fegade jag lekte. Jag hade vågat just just då 

jag förstod tack vare sveket men hans tålamod 

tog slut. Kan du förstå det där ? Såklart. Svaret 

snabbt. Ett skratt. Nu blev du arg? 

Förmodar det. Han får alltså inte tvivla om sin 

otillräcklighet men du får svika? 

Jaa. Jag förmodar att det är just så. Det hänger väl 

ihop det där. Förmodar det. 

men du! Du vet jag säger det ibland. Du är så 

rörande och stor men att du fastnat i det där 

det rör väl något djupare än så? 

Jag har ju alltid varit störd. Förmodar att du anat 

det? Ett litet skratt och leendet är starkt och 

glittret där längst in det är vad livet är. 


 

 

 




Fri vers av smultronbergen VIP
Läst 108 gånger
Publicerad 2020-08-03 01:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

smultronbergen
smultronbergen VIP