Dä va så längesen männ ja hôgar´at så grannt.

Dä va en granner sômmerda å ja arbeta mä å stäkka hö. Ja, mamma jekk nôka meter frå mäkk å dä va på stökket ve bäkken, e storer höäkker. Sola lyste å dä vinna lite å snart sulle mormor kalla te ättermeddasbete. Min gaffel va minnre än mammas, inte lika tonger för ja orkte ente löfta lika tongt männ ja sträva på å tökkte la schälver att ja änna va redier. Höt la vi i stakka, dä sulle de legga å tôrka nôka dáa. Mamma va allti så antererater nä dä va hötider att de sulle rängna, att de sulle flômma ner. Åm höt ble vått så kunne de bli måkket. Männ dänne dan behövvde ja ente va syten. Dä va vat å gött å å enga môrder!

Höt lå i ráer på marka söm maskin hade kleppt´et å ja löfte nôket va gang. Män plötsslit skedde de nôt förfälit. När ja löfte gaffeln va dänn plötslit blégen så tonger å ja så att ja fått en orm på gaffeln. Dänn va langer å på röggen schlingra säkk ett mönster, ja, ja ble jönoma rädder nä ja så hu dänn dingla å dångla. Ja hôga att ja hyva gaffeln mä ormeländet langt ifrå mäkk å skrek så förjolat. Män mamma ble ente antererater, ho tökkte att ja sulle logna mäkk. Hå så ju att ormen redan va langt bôrte, sulle la ne te bäkken.

Nu hörte ja hur mormor kalla, så mamma å ja ga åss å hemmåt. Männ ja va fortfarande så rädder så ja brava å så noga va ja satte föttera. Ormen va kanske arjer på mäkk, va kanche ente en snäller orm, de e ente gôtt å veta. Männ de va ente så kônstit åmm orma va ilska å säkk, krala på marka sôm döm va tvongna te. Nä ja sulle ente vella va orm de va änna synn åm dôm. Unnra åm mormor sulle bli rädder nä ho fekk veta tellbut?