Med moderna attiraljer såg varvet 

ut som en svartvit bild hängandes 

på väggen hos hipstern 

Skeppsbyggeri. En konst. Svårt att

beräkna vågornas kraft mot skrovet. 

Nu var så dagen invikt under nybadat 

skinn och över viken hängde mina förlorade 

perspektiv likt tavlor. De jag sakta vek ihop 

och inte längre ansåg mig värdig att betrakta. 
På sin höjd damma av. 

Längs kusten vinkade blomstren och jag kunde 

knappt minnas 

En och annan del av tidningen lågt vikt i kaffet 

Jag valde blommorna i fönstret likt farväl 

till det ekande tomma. Förstrött försvann ni bort 

bort 

De stackars fötterna badades i handfatet varje kväll 

och tillät dina döda händer få liv i några rusiga 

bortglömda minutrar. Varje kväll. 

Utomhus fick livet sakteligen klä mitt liv i ny mening. 

Mina karvade minnen urgröpta och använda som 

erfarenheter för min profession. 

Båtbyggarens skrov hade hål synliga. Havet bakom 

stank av salt. Trodde nog blivit världsvan i

korta ögonblick för det var så många tröttsamma 

fickor borttagna ur plaggen där händerna istället 

sökte sig mot materian dess lukt, form. 

Du delade med dig av din erfarenhet i någon 

slags road blygsel. Jag minns att jag spillde 

någon sörja på min klänning. Att sommaren 

förlät i ryckningar mot viken. Jag skrattade 

allt mindre tillgjort och jag beslöt mig för att 

komma regelbundet. Där. Just då. 

Vi talade om politik den natten. Dina ögon 

liknade en fyr. På dagen brände vi oss på 

meningar men reste oss bland näten. 

Där ute hånlog du säkerligen åt mina 

stapplande försök åt mina sorger 

Jag minns mig buga och buga åt dumheten 

Och du du jaga efter mygg och titel och 

jag kunde verkligen uppleva din litenhet i 

sanden likväl min egen