Skrovet
ut som en svartvit bild hängandes på väggen hos hipstern
Skeppsbyggeri. En konst. Svårt att beräkna vågornas kraft mot skrovet. Nu var så dagen invikt under nybadat skinn och över viken hängde mina förlorade perspektiv likt tavlor. De jag sakta vek ihop och inte längre ansåg mig värdig att betrakta. Längs kusten vinkade blomstren och jag kunde knappt minnas
En och annan del av tidningen lågt vikt i kaffet Jag valde blommorna i fönstret likt farväl till det ekande tomma. Förstrött försvann ni bort bort
De stackars fötterna badades i handfatet varje kväll och tillät dina döda händer få liv i några rusiga bortglömda minutrar. Varje kväll. Utomhus fick livet sakteligen klä mitt liv i ny mening. Mina karvade minnen urgröpta och använda som erfarenheter för min profession. Båtbyggarens skrov hade hål synliga. Havet bakom stank av salt. Trodde nog blivit världsvan i korta ögonblick för det var så många tröttsamma fickor borttagna ur plaggen där händerna istället sökte sig mot materian dess lukt, form. Du delade med dig av din erfarenhet i någon slags road blygsel. Jag minns att jag spillde någon sörja på min klänning. Att sommaren förlät i ryckningar mot viken. Jag skrattade allt mindre tillgjort och jag beslöt mig för att komma regelbundet. Där. Just då. Vi talade om politik den natten. Dina ögon liknade en fyr. På dagen brände vi oss på meningar men reste oss bland näten. Där ute hånlog du säkerligen åt mina stapplande försök åt mina sorger
Jag minns mig buga och buga åt dumheten Och du du jaga efter mygg och titel och jag kunde verkligen uppleva din litenhet i sanden likväl min egen
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 120 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-08-04 16:08 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |