Jag befinner mig med idel kvinnor
runt ett långt, avlångt bord
och jag ska strax börja tala
men först lite nervöst tjatter
lite halvkvävda nervösa skratt, harklingar, blickar
och så tar jag sats
sittandes
en del står
andra sitter
några på knä på stolen
man lutar sig en aning framåt för att visa man tänker lyssna
så öppnar jag munnen
men blir genast avbruten
jag samlar mig på nytt och börjar
men åter det otåliga avbrytandet
och jag behåller lugnet
och får till slut inleda mina tankar
och säger att vi får vara rädda för varandra
och vi får och måste hålla tillbaka våra känslor
när vi är främlingar och ingen vet nåt om den andre
så när var och en kommer hem och tänker
"varför sa jag inte det"
"varför gjorde hon mig så arg"
"tänk så ledsen jag blev"
så beror det just på att vi var främlingar och rädda
för varandra
och det är just så många fortsätter att leva hela livet
men det gör inte jag för jag vet jag är rädd
och det gör ingenting
och de som inte förstår rasister
är inte bättre själva
fast man gärna vill tro det
men det borde räcka med att komma överens
om att vi alla är rädda
för så och bara så kan vi sluta med det
och vill man träffa kärlek
så måste man börja med att erkänna sin rädsla
och sen kan man bygga kontakt
och se om man når fram
och den drömmen var den bästa jag haft
på mycket mycket länge
eftersom jag inte längre var rädd för att ta plats
och tala i många minuter utan att tappa rösten
och kvinnorna framstod inte som sexiga
och vackra och fantastiska och ljuvliga
utan de var bara enkla rara små rädda människor
som ville lära känna en annan människa