Sensommar
bleknande stockrosor
och hädangångna pioner.
Sommaren öppnar skattkistan
och slösar bort
sin sista rikedom.
I ett överdådigt farväl
trollar hon verbenor, astrar
och tung sötma.

Vittrandet
vissnandet
är vackert
vemodstyngt
och djupt.
Sommarens fylgia
strör minnen och torkade blad i vinden
så att allt levande inte ska sörja
utan minnas.

Vi förvandlas
vi förvandlas varje höst
till ruiner som står emot tiden
som ihärdigt underkastar sig
vinterstormar och köld.
Vi vittrar långsamt
lite i taget
med ögonen på sommarens
sista brev
som rödgula virvlar runt våra fötter
och om vi vågar läsa
tydligt säger
”Min kärlek kan aldrig ta slut”.