Livets nötta röda matta. Skådespelarnas falska leenden.
Catwalkens repor. Med pensionerade fotomodeller.
Repor i marmor bordet. Minnen av nylagd asfalt.
Lutar mig tillbaka.
Blundar och tar in.
Nattens alla intryck.
Sorterar dem.
Lägger dem i olika moln.
När allt är färdigsorterat.
Plockar jag upp dem.
En efter en.
Tittar noga.
Inspekterar.
Varje dröm bär sin vänskap.
Du säger: Ska du verkligen spara det där gamla skräpet?
Du använder det ju ändå aldrig.
Det bara ligger och samlar damm.
Bättre att skänka bort det.
Eller slänga det.
Men då ser du inte, då känner du inte, då förstår du inte.
Varje föremål har sin själ, sitt liv, sina minnen.
Säsonger av oss.
Höst: Då blodlönnen står naken, jag plockar upp hennes kläder.
Vinter: Inte ens snöänglar får ditt hjärta att smälta.
Vår: Tillbaka till verkligheten om så bara för en stund.
Sommar: Förväntan. Glittrande förväntan.
Allra mest längtar jag efter din närhet.
Fastän du sitter tätt intill.
Jag saknar min kreativitet.
Den som lockar fram mitt sanna jag.
Det som får mig att åter dansa i speldosan.
Det som får snön att virvla i en snöglob.
Helt enkelt, det som gör mig till den som är jag.
Med eller utan enhörnings horn.
Nu skulle det sitta fint med lite rosa champagne.
Fast jag håller på att byta om till nattlinne.
Och förresten dricker jag inte alkohol.
Men rosa champagne. Jag njuter av bara ordet.
Nattfjärilar säger godnatt. Så även jag.