Jag är en man, en samling kvanta, kollapsade ur superposition.

Född ur Heisenbergs osäkerhetsprincip

Jag är rastlös och skeptisk till politik och religion

Jag är unik men inte någon dyrgrip

Det jag är gjord av lever jag i och försöker att förstå

Hur oändligt allting förefaller

En del är en del av något större, som den ej rår på

Om inte helheten sönderfaller

Att vara en del av allt, gör en liten, men det är stort

Ett sandkorn med enorma möjligheter

Att vara ett korn i en öken bleknar i jämförelse

Med att vara en öken i universums evigheter

Att vara här, där det sker, en kvantfältens vågrörelse

Gör mig till en av universums angelägenheter

Jag är obetydlig och samtidigt otroligt betydelsefull

En superposition värd att ignorera

Betrakta osäkerheten som en vän, en värdefull

Trots att vänen kan vara svår att tolerera

Att vara en man, en människa, född ur en smältdegel

Är ett sätt för universum att se sig själv, som genom en spegel