Jag är en man, en samling kvanta, kollapsade ur superposition.
Född ur Heisenbergs osäkerhetsprincip
Jag är rastlös och skeptisk till politik och religion
Jag är unik men inte någon dyrgrip
Det jag är gjord av lever jag i och försöker att förstå
Hur oändligt allting förefaller
En del är en del av något större, som den ej rår på
Om inte helheten sönderfaller
Att vara en del av allt, gör en liten, men det är stort
Ett sandkorn med enorma möjligheter
Att vara ett korn i en öken bleknar i jämförelse
Med att vara en öken i universums evigheter
Att vara här, där det sker, en kvantfältens vågrörelse
Gör mig till en av universums angelägenheter
Jag är obetydlig och samtidigt otroligt betydelsefull
En superposition värd att ignorera
Betrakta osäkerheten som en vän, en värdefull
Trots att vänen kan vara svår att tolerera
Att vara en man, en människa, född ur en smältdegel
Är ett sätt för universum att se sig själv, som genom en spegel