En dag i verkligheten händer det att Laila
träffar sin väninna Aina. De bestämmer sig
för att ses utanför konditori Lilla Skutan
och den som är först på plats väntar vackert
på sitt som sällskap.
För det är just i sällskap som dagens händelser
blir så som ett spännande äventyr. Det där väl
stället ligger nästan mitt på stora gatan i en
annan stad än huvudstaden. Men tillräckligt
stor och äventyrlig
för att det skall kännas litet extra att hitta på
litet 'rackartyg' med någon en känner. Just
de här vännerna gör ofta små påhittiga nedslag
i verkligheten och där kan det hända 'litet av varje'.
Det är litet olika
varje gång vad de har lust med att göra. Kanske
busa litet eller trösta någon för en förlust av något
slag, skratta högt tillsammans eller bara vara som
allvarliga tillsammans. En vän i sin upplevelse
kan ju vara just det
där en så väl behöver att dela något med. Ja, du
vet ju själv. Så kan det vara, ibland har en själ
behov av att vara själv. Men ofta nog kan en nog
cykeltur eller att paddla på ett vattendrag vara
precis den sortens
avkoppling med en smula lokalfärg även. Det blir
ofta nog på hemmaplan i den egna byn, köpingen,
staden. Men kanske en resa till någon annan plats
kan vara en sorts omväxling eller väl omvälvning,
några kilometer
eller stationer bort. Den här gången vet nog Laila
och Aina vad som väntar och de ser fram emot
upplevelsen som kan innehålla just som det där
'litet av varje', som bör kunna vara som en krydda
i egna tillvaron.
Sitta alldeles vid fönstret och ha ett glas kallt eller
en kopp hett och någon sorts bakverk intill på en
assiett helt intill. Det står som en atmosfär just
lättsam omkring i rummet. Samtidigt en sorts
förtätad, som nyfiket
kittlande inför det både kända och okända i lustens
boning. Bara att stå där vid den långa glasmontern
och förväntansfullt vänta på sin tur. Sedan göra sina
som val, beställa i kassan och se hur kvinnan bakom
kassan gör i ordning
ens beställning av det ena med det andra. Betala med
kontanter eller kort är en sådan spännande handling
bara det, ibland om en har någon tro på en fortsättning
och det där bara är en början. Sedan slår de sig ned vid
bordet, var och en
på sin lediga stol, omkring ett litet bord med rutig duk,
någon liten vas med några små blommor i. Fönstret är
stort om bjuder in verkligheten, samtidigt som de själva
är nästan som osynliga där de sitter och drömmer i nog
stunden. Så ler de
mot varandra som hemlighetsfullt, i samförstånd delandes
hemligheten för dagen. Båda kvinnorna är klädda i kjol
med blommiga mönster, en luftig topp av något slag och
lätta sommarskor. (Läsaren kan har lätt och ledigt föreställa
sig scenen, figurers
möjligt underbara gestalter och... som det så vackert brukar
heta, bara fantasin du har själv, sätter gränser, om alls där
finns dylika) En dag i kondis helt enkelt. Ett stilla brus av
andra resenärer på livets ocean, inte en kotte under 25 år
så långt ögat kan se.
Det är en vanlig svettig onsdag i slutet av maj, värmen har
kanske inte slagit rekord riktigt än, men nära nog för dessa
märkliga två kompanjoner i förlustelser. Där kan en eller
annan passera utanför på gatan utan att ens ana vilka som
händelser som utspelar sig
så nära intill, ändå som oåtkomliga bakom en tunn hinna
av plant fönsterglas. Det rör på sig som det verkar. Med
ena handen, den högra är det som darrar förväntansfullt,
hållandes skeden i vacker hand. Det sitter ett armbandsur
på den vänstra underarmen,
precis innan handen tar vid. Skeden närmar sig fatet med
den gräddiga och färska bakelsen. Vätskan i koppen ryker
ännu, det är en kopp slätt utan socker. Brutalt gräver en
sked ett liten grop att som falla för frestelsen i. Där och då
bryter den sig in i
och upp på skeden blir en liten klick förd till munnen (här
ses filmen inför dina tänkta ögon i slow motion, händelsen
i sig) som sakta och som retfullt öppnar sig. Den, skeden,
försvinner in i gapet som på en hungrig och likt glupsk haj,
läppar sluts och skeden
tar vägen ned mot assietten igen. Samtidigt tar sig den andra
handen för med att leta sig in bland kjolens veck, hitta fickans
öppning, väl dold i tyget. Det är en ficka där, bara att kvinnan
hittat på att köpa en kjol med fickan avklippt och så fint skuren
att ingenting kan anas
ens av den mest skarpa iakttagare. Ena handen letade sig som
in genom denna som väl dolda detalj i klädseln. Den verkade
som leda sig av en egen kraft till intentioner av egna idéer och
möjliga lustar. Strax därpå gjorde bästa vännen en liknande
rörelse, tog för sig av
sin egen för munnen avsedda läckerhet. Varpå hennes andra
hand gick på som upptäcktsfärd genom en egen ingång för till
fället gjord som hemlighet. Handen kom att få kontakt med
egen hud och smekte densamma på ett litet lustfyllt äventyr
och fick hennes inre
att alltmer som försvinna i en egen privat värld. Där satt då
tvenne kvinnor, som uppslukade av dels sin högst privata
fysik och samtidigt utåt sett lätt upptagna av att ta del av
bordets frestelser. Vilka verkade få envar av dem att på högst
eget sätt ta del av
stundens möjligheter. Var och en som någonsin passerat
ett konditori, under ovisst flanerande samt ha kastat ett
som tillfälligt getöga på vad några gäster kan tänkas ha
för sig där, har väggen vilken omger ett sådant fönster att
tacka för att inte själv
falla i farstun och gripas plötsligt av en högst personlig
oro på gränsen till känslors anarki. Frestelser kan annars,
som nog en och annan kunnat ana sig till, blott de nog en
smula givit efter själva för en eller annan sådan, skola väl
stundom som just
'ställa till det så för en själv'. Men där satt alltså såväl
Aina som hennes polare Laila och tog för sig såväl av
den övre kroppsdelens möjligheter, som även vad som
stod dem till buds att kunna njuta av, då det kom till
den sortens möjligheter
vilka stod dem så till godo, blott de lät handens fingrar
få en smula spelrum med underdelsens njutningar.
Detta äventyr i dubbel bemärkelse fick dessa kvinnor
att en smula drömma smått paradisiska drömmar.
Något senare, då ena
handens fingrar syntes dem vara så som en smula mera
våta än någon tid dess för innan, en servitris i sina nog
väl bästa år och frågade om intaget av föda samt något
nedsköljd dryck, varit dem en skön upplevelse och om
det dukade bordets fröjder
kunna erbjuda dem en sådan där dag till upplevelse
vilken kunnat gå dem att... tills hon då hon plockade
en del med koppar, fat och varsin bricka kom att som
kasta en blick på ansiktet hos först Aina och väl sedan
även det ansikte
som nog hörde till Laila. Exakt vad som rörde sig sedan
i servitrisens tankevärld förtäljer ej historien, men den
var troligen minnesvärd, som deras ansiktens uttryck kom
henne att tänka på föregående års sommar med en gosse
som 'En dag i juni'.