Det är när det känns så tomt som jag får denna nostalgi.
Man har döpt området till sofo nu.
Vi gick förbi min gamla skola.
Jag och dottern.
Visade henne.
Här i nytan lekte vi burken.
Man fick bara gå dit på rasterna när man gick i fyran.
Här spelade vi våra första mobilspel.
Snake.
På en 3310:a.
På den tiden fanns det inte färger i telefonen eller touch.
Det var svartvitt. Och knappar.
Vi gick vidare, förbi Greta Garbos torg.
Och statyn var borta. Flickan med barnet och barnvagnen.
Borta?
Skånegatan. Glass. Gott.
Men så udda. Det är ett promenadstråk nu.
Det var det inte då. När jag var liten och växte upp.
Jag har svaret mitt framför näsan.
Men når det inte.
Jag vill bara ta, ta, ta och äga.
Äga den självklarhet som hör ungdomen till.
Jag vet att den andra sidan av myntet är kantad av osäkerhet.
Men den del som bara lyser och äger i mig.
Längtar jag tillbaka till.
Den var så extraordinärt fantastisk.