En stilla karusell 

På ett sovande nöjesfält

Allt är tyst och stilla

I nattens mörker en ensam själ

Vandrar bland tysta attraktioner 

Smeker bergodalbanans räls

Viskar hej till sina egna speglingar i spegelsalen

Sätter sig sedan på en sliten häst

På nöjesfältets äldsta karusell

Blundar och drömmer sig bort

Till sommaren när allt hände

Hör ljuden och känner dofterna

Från den ljumma sommarens minnesland

En resa i det inre som både smärtar och gläder

Men plötsligt smyger en skugga in

Och förmörkar alla vackra minnen

Hastigt slås ögonen upp

Och den ensamma själen syns hasta iväg

Kvar står den stilla karusellen

Medan hästen tycks sucka

Som om även den minns det som själen minns

Ett fragment från en svunnen tid