Det är något med hennes hållning,
självklarheten i den stilla gången,
rörelsen i de allt långsammare stegen,
de vackra, pendlande armarna, brunbrända av livets eldar,
barnbärande, barnnärande, barnlärande.

Det är något med hennes midja,
himlens och havets koppling,
kroppens och själens omfamningsring.
Alla kläder blir genast vackra på henne,
naturliga, liksom längtande efter henne.

Det är något med hennes händer,
mejslade av omsorger och omhändertaganden
som ett långt livs blåådriga skrift
i en välskrivningsbok från trettitalet.
I hennes händer blir allting vackert, - även jag.

Det är något med hennes hår,
hennes silverhår i from uppsättning,
ibland lössläppt som en småflickas,
fjärilsfladdrande i vinden.
Hennes hår är vackert, även när det inte syns!

Det är något med hennes ögon,
stilla, mörka, djupa som skogstjärnar,
samma vackra gamla ögon, som när hon var ung!
Jag blir blyg och vimmelkantig.
Det är mycket med hennes ögon...