Aldrig mer var vi så ensamma
alltid mer, så okända för oss
ännu små drömmande fiskdjur
snärjda i ålgräs och tång
och kustremsan liknar ett ord
skrivet strax under molnen

träden klär av sig sina löv
lägger sina kopparmynt på ögonlocken
stiger ner i det oläsbara vattnet