Utanför fönstret slår regnet igen,
men det känns som om det kan kvitta.
Jag drömmer mig bort till en tid, längesen
som jag långt bak i minnet kan hitta.

Jag satt i en pöl vid min gata,
med galonplaggen upp till min hals.
Vid dörren stod mamma och tjata,
men jag lyssnade inte alls.
Jag var inne i leken vid pölen,
kapten på ett sjunkande skepp,
Jag försökte att laga hålet i kölen,
från ett fasansfullt monsterangrepp.
Då var det inte bara att sluta,
nej, det var inte bara att gå,
för mitt jobb som kapten på en skuta,
var mycket viktigare än så.
Så trots att hon ropa från avstånd,
att maten stod färdig och klar,
så befann jag mig djupt i mitt tillstånd
och där ville jag stanna kvar.

Så trots att regnet slår mot min ruta,
trots denna grådystra dag i min stad,
kan jag av gamla minnen ändå njuta
och det gör mig ganska så glad.