Lite som fläderblom.
En lätt bris.
Smekande som prärievargens vingslag.
Allt skatten gömde. Allt skratten glömde.
Avslagen flirt och vindspel som klingande istappar.
Drömmer mig i din hägrings famn.
Ljusets låga brinner ut men doften av bitterhet stannar kvar.
Flanerar i mörkret. Tappar bort mig själv.
Men aldrig så mycket att ekorrens envisa rastlöshet tappar greppet om mina hemligheter som hon vårdar som om det vore hennes egna.
Romantiserar kärleken. Endast det rena. Obefläckade. Vita. Inte en gnutta, inte ens en droppe, aldrig jag saknar det tomma skal av pansar sorgen lämnar efter sig.
Men ändå en gång. För länge sedan. En kyss så innerlig att jag kan höra körsbärsblommor slå ut sin rosa skönhet som små, små babyhänder.
Hon ropar mitt namn.
Bäst jag svarar.
Innan sommaren tackar för sig och slokar sin ståtliga svanhals.
Jag förvandlas till mig själv.
Lever, andas, njuter.
Blåhallon. Livet smakar blåhallon.