Jag skall böja "cykla". Jag börjar nu; Jag ville "böja cykla" redan som fyraåring men fick börja först ett år senare. Jag cyklar nu som sjuttiosexåring, ergo sum. Det cyklades mycket i min barndom. Jag har cyklat, alltså har jag levat. Att cykla till Tage Danielson (TD) är svårt, för han är redan död och slutcyklad Hade jag cyklat till TD då han inte var död, hade den vägen varit cyklad nu och jag i huvudet, för TD kände inte mig och inte jag honom. Dessutom skulle han ha kunnat vara ute cyklandes eller gycklandes med någon han redan kände. Det är onödigt att cykla till döda personer, ibland även till levande, men det cyklas ändå både hit och dit med tanke på allt cyklande i tid och otid. Det har cyklats en hel del i onödan. Jag cyklade i går till TD, fast han var död. Han var inte hemma. När döda inte är hemma måste det cyklas tillbaka, ett s.k. cykliskt cyklande till den cyklandes hem till exempel. En väg som cyklats i någon riktning har sina poänger. Att böja cykla är inte så svårt, när man väl har börjat. Att sluta böja är värre. Det gör man bara i poesin!