Förvildad ensamhet. När dåtid och nutid älskar. Ett brutalt vacuum och hennes majestätiska vingar översätter rädsla till lugn. Kristallernas näckrosblad vingklippta sånär som på stjälken. Andas i takt med städernas hjärtslag. Känner den andras närvaro, smyger sig på mig, strax bakom mig, trycker sig mot mig. Känner andedräkt av frän havstång och bitterhetens sura missunnsamhet. Men jag vänder mig bort. Kommer ur hans grepp. Sittande på en bortglömd stubbe, jag samlar iho mig för en stund, en evighet, ett liv. Föser bort tankar på vanmakt och peppar mig med självförtroende och självrespekt. Om jag får gissa kommer äventyret öppna sig lite på glänt. Vänjer mig aldrig över tornugglans blick. Knivskarpt vass. Blodlönnens tårar och dess historia jag aldrig lärde känna. Som ballerinans utnötta dansskor endast en trött pose kvarstår. Bildskön kolteckning föreställande självporträtt målat med rubinrött läppstift. Allt annat förblir surikaternas gränslösa kärlek. Äntligen isen smälter. Sterling silver. Pantsätter rävens skönhet. Jag blir rik. Rik på fridfullhet. Det regnar. Det får det göra hur mycket det vill. Ensamvargen tynar bort. Vandrar mot månen. Som en sista vädjan. Men ändå inte våga. Mitt hjärta gråter. Men hans hjärta slutat slå. Ett sista andetag innan himlens hav omfamnar hans själ hans väsen svävar i det blå. Jag beger mig mot de spår han lämnat efter sig. Jag fortsätter. Fortsätter leva. Leva utan månen.