Förlorad
i luftiga drömmars förtonande;

kommen till sans
kommen till själv
kommen till kropp

på övervåningen denna morgon,
balkongdörren lämnad öppen
hela natten,
inomhus och utomhus i förening:
En kylig augustimitts friska nattluft
i den låga månens tysta sken
runt min medvetenhet
om Kropp och Nu,
engagerande den stigande dagen
i en nästan ceremoniell rutin:

En hälsosam frukost
på havregryn, mandlar, sesamfrön,
solrosfrön, pumpakärnor, aprikoser,
russin, svart vinbärssylt och havredryck
intar jag i min ensamhet,
bekvämt uppallad i Stora Drömskeppet
[Vildhustrun i arbete på lasarettet sedan timmar,
sextio kilometer nerför motorvägen]
varpå mina få nödvändiga mediciner administreras,
innan utväljandet av ett par böcker
för en timmes läsning
när mina sinnesförmågor är som klarast
och min receptivitet står vidöppet lyssnande
som NASA Deep Space Networks paraboler;
idag Douglas Hofstadters Le Ton beau de Marot
och Rebecca Solnits The Faraway Nearby

medan den meditativa sysslan
att plocka de svarta vinbären
vid buskarna bakom huset väntar,
då fingertopparna antar en lätt röd nyans,
och näsborrarna drar in den förhäxande väldoft
som förstärker känslan av det närvarande
till en klarsynt medvetenhet
om min egen och alltets totalitet,
med tre hästar betande i min närhet

tills följer, lite längre upp i dagen,
efter zenit och tolvslag,
en upplivande träningstur
på landsvägscykel
genom dessa öppna landskap i norr,
som alltid bjuder nya tankar, nya planer,
nya lösningar,
och fräsch poesi...
i denna höga ålder
som knappast kunnat omsluta denna senior
varsammare, vackrare,
när jag, med Bob Dylans ord
”lyfts iväg i ett ljus, ej av dag”
och sakta träder in i den elfte augustidagen 2020
omvärvd av Terry Rileys rena stämning
i Harp of New Albion