Jag har tappat min röst. Och vibrationerna från mina stämband. Nu hörs bara tystnaden av det som en gång var. Har bara mina andetag kvar.

Förut höll jag hårt om pennan, dokumenterade mina tankars steg. Ville inte glömma, ville höras även när jag teg.

Men nu har jag tappat taget, kan skymta bläcket där under min säng. Och den gamla blyertsen på pappret suddas bort. Jag vill skriva romaner om mitt inre universum, men jag formulerar mig för jävla kort.

Så jag måste ha tappat min röst. Kanske har mitt universum krympt. Kanske når det inte ut ifrån mitt bröst. Kanske har mitt inre jag rymt.