Du vet att det var du.

Du och ingen annan som öppnade dörren till det svarta hålet. Den som skulle leda dig vidare in i ett stängt liv, mer stängt än det någonsin varit förut. Det var du som hade vapnet förberett. I din ficka. Nära dig. För att du skulle använda det när tiden var inne, när det var "rätt".

När är det någonsin rätt att ta någons liv? 

De tror att du var svartsjuk. Galet svartsjuk. Att du i ett vansinnigt ögonblick tappade allt när du gav dig på den du utsett dig att vara bödel för. 

Det är det du är. En galning. Varken mer eller mindre för just då slog det slint med hjälp av droger och alkohol. Fördrink, öl, vin och champagne. En glad kväll i vänners gemenskap för att fira in ett nytt år. Det var en ödesdiger kväll som skulle leda två själar in i det svarta hålet. En oskyldig skulle berövas sitt liv, den andra - du var berövaren och du var den som öppnade dörren in till vansinnet. Mördaren föddes. En vålnad som efter dådet drog sig tillbaka. 

Och du erkänner inte ditt brott, det du gjort. Att du tagit ett liv. Det var någon annan säger du. En mörk skugga, en man. Bara inte du. Du är oskyldig. Du var den som försökte livrädda den skadade. Blodet på dina händer... Alla spår som pekar åt bara ett håll - ditt. Allt talar sitt tydliga språk. Straffet fastställs och du får fängelse för du var vid dina sinnens fulla bruk. Det finns någon rättvisa ändå fast för mordoffret och dess anhöringa finns ingen tröst i det bara en grav att gå till och ett livsångt sörjande som tar vid samt den ekande frågan varför, varför, varför?

Du har verkligen inte förstått. Vad krävs det för att du ska förstå? När du lägger dig om kvällen efter att den tunga dörren till din trånga cell låsts kan du somna och sova gott då? Ja, kanske gör du det. Livet nu blev kanske för dig bättre. Du är avgränsad, begränsad. Du är sedd och omsluten. Du är i en kokong. I ett puppstadie. Må rättsväsendet aldrig släppa taget om dig. Vem vet vad som kommer ut ur det svarta hålet om det inte hålls stängt och igenbommat. För allas vår skull och också din vore kanske det bästa att kasta nyckeln. 

Den som med sådan råhet tagit en annans liv borde få gå samma öde till mötes. Det finns inget som kan sona ett sådant besialiskt brott. Öga för öga tand för tand borde i vissa fall träda in. I USA är straffen mer rättvisa. Där döms brottslingar till flera livstider och i vissa delstater finns även dödsstraff. Här i vårt naiva land blir den som mördar väl omhändertagen och kan leva vidare rätt gott på anstalten med jobb, god mat, tv, träna, få träffa nya människor i ett helt nytt liv. 

Träden vajar i vinden på kyrkogården. Blommorna är nyplanterade vid mordoffrets grav. Ett liv är till ända alldeles för tidigt. Här vilar ett liv som hade så mycket att leva för. Meningen med livet har aldrig tett sig så meningslöst. Att ett nyårsfirande skulle sluta här. Vid en änglaprydd sten med mordoffrets namn ingraverat medan mördaren lever vidare som om inget hänt - bara byte av bostad. Från en tvåa till ett möblerat rum. Från ett jobb till ett annat. Från få vänner till flera. Mordoffret finns inte mer. Anas bara i rasslet från löven i trädet ovanför graven.

Var det inte mer än så här? Livet, mitt liv det flydde mig. Någon stal mina andetag. De jag behövde. Mitt liv det jag levde, någon jag vet vem det var tog det ifrån mig. Tog mig ifrån. Jag är här nu. Under jord. Det enda jag kan är att viska i vinden. Jag ville inte det här. Jag ville inte dö. 

Jag ville inte dö.