Jag ser ut över den sovande staden 

ser så långt så länge 

att delar av det som bar ramlar 

jag ser ser hur det formar sig längs benen 

bildar vatten bäckar åar blir till hav 

och det är inte längre oss jag ser 

finns inte längre kvar hos mig 

Och friheten den bryter sig och skaver mot 

det andra fördelar sig i vardagen dess 

nycken 

räkningar. Måsten. En kvinna som lämnar min

bror efter 15 år. Jag kontaktar mina patienter. 
Skriver nästan alla mina journaler 

men men hörni vill hon säga 

Märker bara jag att molnen bryter i en 

annan skala 

dagar går och jag ser på aktuellt och har 

på allvar funderat på att börja spara 

lägga på hög. Skjuta upp. Åter. 

poesin är som serierna. Jag tröttnar. 

växlar mellan skeenden och vanor. 

men molnen. Det är ju något märkligt 

här som sker och jag har vant mig 

vid att ingen skulle tro mig om jag 

sätter ord på vanföreställningen 

ett liv.