Ibland förstår jag inte varför du håller mig kvar.

Jag känner mig som en kniv. En kniv som skär blödande hål i din kärlek.

Jag vill svepa in dig i ett täcke av skratt och ömhet, men täcket blir till kedjor av glas som spricker.

Jag vill mata dig med varma ord, men orden blir till patroner som bränner dina läppar.

Hur ska jag någonsin kunna ge dig tillbaka ens en liten del utav den kärlek du dränker mig i?

Jag andas in den och det skär som flisor i halsen när jag förstår att jag aldrig kommer vara bra nog.